Kålroten – en betydelsefull gröda i äldre tid – och i framtiden!

Köksväxtodlingen i 1700-talets jordbruk är ett ämne som behandlas på djupet i en helt färsk avhandling ”En kåhltäppa eij at räkna: Köksväxtodlingen i 1700-talets jordbrukssystem” av hortonomen och agrarhistorikern Karin Hallgren vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hon visar att odlingen av kål och andra köksväxter hade större betydelse än vi tidigare trott och en av de grödor som odlades allra mest var kålroten. Den nämns i genomsnitt på varannan sida i avhandlingen!

Det finns knappt någon forskning som tidigare berört odlingen av köksväxter, så avhandlingen bidrar med mycken ny kunskap. En svårighet är att källmaterialen är få. Ett mycket omfattande material som Hallgren bearbetat är lantmäterikartor från 1700-talet, vilka på senare tid skannats av och digitaliserats, samt lantbruks- och trädgårdslitteratur. Genom köksväxtodlingen blev produktionen mer diversifierad och den ökade riskspridningen i jordbruket, bland annat för att arbetsmomenten till största delen låg utanför arbetstopparna inom åker- och ängsbruket. Köksväxter kan dessutom ätas direkt eller med en enkel tillagning, till skillnad från exempelvis spannmål som behöver processas innan den kan bakas till bröd eller kokas till gröt.

– Köksväxtodlingen hade sammantaget en betydelsefull roll i 1700-talets jordbrukssystem, konstaterar Karin Hallgren.

Under 1700-talet var det stor brist på gödsel, men köksväxtlanden ser trots det ut att ha prioriterats när det gällde hur gödseln skulle fördelas mellan gårdens odlingar. Exempel visar att en tiondel av gödseln, eller i extrema fall all gårdens gödsel, användes till köksväxtlanden, vilket antyder vilken stor betydelse dessa växter hade.

– Det fanns också flera sätt att dryga ut gödseln från kreaturen genom att gödsla köksväxtlanden med bland annat latrin, förmultnat trä och gamla myrstackar, säger Karin Hallgren.

Köksväxtlanden var i genomsnitt 500 kvadratmeter, och låg vanligtvis i närheten av bebyggelsen, men i vissa fall flera hundra meter från tomten. Troligtvis för att odlingsförutsättningarna var bättre och skadedjurstrycket minskade. ”År 1797 argumenterar livdrabanten Carl Bleckert Lybecker för att kålrötter skulle odlas på en plats nära intill en brunn, källa eller annat öppet vatten, för att inte “då de skola wattnas, tiden må förspillas med wattnets hämtande från aflägsne ställen”.” (s 131)

Trots att Hallgren kommer fram till att det var mycket vanligt att bönderna odlade köksväxter, så beklagade sig ofta 1700-talets författare av lantbrukslitteratur över att odlingarna inte var mer omfattande. De menade att en utökad köksväxtodling hade kunnat minska problemen med svält. ”Kålroten framställdes som särskilt dryg och mättande, den ansågs kunna förhindra svält och sågs därför som en lämplig föda för fattigt folk.” (s 254)

Idag är kålroten på väg att ta en välförtjänt plats i landets finaste restauranger, där unika egenskaper hos enskilda sorter lyfts fram. Det spirande intresset för mångfalden av kålrötter och den ökande kunskapen om hur kålroten bäst tillagas för att komma till sin rätt (vilket inte är i kokt form eller som mos) må spridas!

År 1692 hade gården Labbarn i Ängsö socken i Västmanland en humlegård (D), en trädgård (E), en kåltäppa (F) och en hamptäppa (G). LSA T10:8. Källa: Lantmäteriet.

År 1692 hade gården Labbarn i Ängsö socken i Västmanland en humlegård (D), en trädgård (E), en kåltäppa (F) och en hamptäppa (G). LSA T10:8. Källa: Lantmäteriet

Intresset för hortikulturhistorisk forskning ökar, liksom intresset för de växtslag och sorter som tidigare odlats i stor mängd och i en mångfald av sorter, där humle, gråärtor och kålrot är några exempel. Hallgrens avhandling är den tredje i Sverige som i någon större omfattning behandlar trädgårdsodlingens (hortikulturens) historia. De tidigare är Åsa Ahrlands avhandling ”Den osynliga handen: trädgårdsmästaren i 1700-talets Sverige” (2005) och min egen, ”En blomstrande marknad: handelsträdgårdar i Sverige 1900–1950 med fyra fallstudier i Stockholms län” (2014). Agrarhistorisk forskning har främst berört produktionen av spannmål, kött och mjölk, och trädgårdshistorisk forskningen har främst haft annat fokus än odling.

Västra Södermanlands Gartnersällskap 1876-2016

Det var vanligt att trädgårdsmästare gick samman och bildade trädgårdssällskap under 1800-talet. Ett av dem var Västra Södermanlands Gartnersällskap, som bildades 1876 och finns kvar än idag och är därmed ett av de äldsta i landet. På slutet av 1980-talet beslutades att de äldsta trädgårdsmästarna i sällskapet skulle intervjuas om hur arbetsförhållanden varit förr, vad som odlats och hur. I sällskapets arkiv finns därför tio intervjuer av trädgårdsmästare födda under perioden 1901 till 1923. Det är ett unikt material som ger värdefull kunskap om denna yrkesgrupp och om det många gånger hårda och slitsamma arbetet. Jag använder det bland annat för att se hur trädgårdsmästarna resonerar kring växtskyddsrelaterade frågor.

En av dem som intervjuats är David Andersson, född 1918. Han hade börjat arbeta med gallring och rensning redan som barn. Som 15-åring, i början av 1930-talet, började han arbeta som trädgårdselev vid Ökna säteri utanför Katrineholm. Där fanns då omkring tio växthus med bland annat tomater, gurka och andra grönsaker, vindruvor, persikor och meloner. I de smalaste husen gick det inte att komma fram med skottkärra och all jord fick därför bäras på bårar. Det var ett tungt arbete för en så ung man.

Ofta fanns det stora bänkgårdar vid trädgårdarna. 2-300 fönster var inte ovanligt. David berättade om hur besvärligt det var att plantera i bänkarna, eftersom man då måste stå på knä på de vassa bänkkanterna. Många trädgårdsmästare fick problem med knäna efter många års slitsamt arbete. På Ökna började arbetet i bänkarna redan kring årsskiftet för att få så tidig skörd som möjligt av de eftertraktade primörerna. Bänkodlingen krävde ständig passning. De behövde skottas efter snöfall, täckas vid kyla och luftas om luftfuktighet och temperatur riskerade bli för hög. På Ökna vattnades allt med kanna. Fönstren ovanpå bänkarna var tunga att lyfta och de lyftes med en hand – i den andra höll man vattenkannan.

Folke Pettersson, född 1908, hade varit anställd vid Malstanäs trädgård på 1920-talet, där det då fanns två bänkgårdar. Han berättade om hur tungt det var att vattna allt med tolvliterskannor: ”…då var de så en darre på handen när en lyfte opp bänkfönstren och sen hade den där tonga kanna. Det var inte så vigt precis.” I bänkarna på Malstanäs odlades meloner. Massor av meloner. Då krävdes dessutom precision vid vattningen eftersom det inte fick komma något precis vid stammen där det lätt blev röta. Skärvor av tegelpannor lades vid stammen som ett extra skydd, berättade Fredrik.

Det fanns mycket att göra också på vintern. På sjöarna skördades vass som vävdes till mattor i stora träramar. När det var kallt ute eller risk för frost på nätterna rullades vassmattor ut över bänkfönstren. Om det kom regn eller snö på mattorna blev de både tunga och sköra och knäcktes lätt. De rullades ihop och togs in på tork. Bänkarna värmdes av ett en halv till en meter djupt lager av gödsel blandat med strö. Runt omkring varmbänkarna lades tjocka lager av halm som isolering, så kallade ströpallar. Ovanpå halmen låg brädor, ströpallsbrädor, som arbetarna gick på. På fotot syns bänkgården vid Nynäs slott med både vassmattor, ströpallar och ströpallsbrädor. ”Att gå på de smala bräderna, som låg mellan bänkraderna, var heller inte så lätt när de var hala och lätt vippade, med drivbänksfönstren alldeles intill.” berättade David Andersson. Jorden till bänkarna bars på jordbårar.

Bekämpningsmedel blev vanligare under 1900-talets första hälft. De första decennierna var nikotin ett vanligt medel för att bekämpa skadeinsekter. Folke Pettersson berättar hur det användes: ”Man hade små dosor man stjälpte upp och ner vet du, så vart det som en sockertopp. Så tände man eld i det där.” Den giftiga röken tog kål på insekterna i växthuset. Andra medel kunde innehålla kvicksilver och arsenik. Antalet växtskyddsmedel i handeln ökade snabbt i antal från 1940-talet. DDT var ett effektivt medel för att bekämpa insekter. Det såldes i olika blandningar till trädgårdsodlare. ”När DDT kom så vräkte man ju ut det… Det var ju bara att blåsa ut, och man drog ju in sådant.” berättar en trädgårdsmästare. Det pudrades på ända fram tills det var dags för skörd och var inte tal om någon karenstid. Sigurd Ahlvin, född 1909, berättar: ”Man fick gå med en silkesstrumpa å rysta DDT över grönsaker, växter. Jag kommer särskilt ihåg sockerärtorna, hur man fick gå och rysta över dom. Det var hälsosamt och bra…” Skyddsutrustning var inte så vanligt och möjligheten att tvätta av sig efteråt var begränsad.

När konkurrensen ökade och lönsamheten försämrades så rationaliserades många herrgårdsträdgårdar. Många trädgårdar arrenderades då ut. Sigurd Ahlvin var trädgårdsmästare vid Ökna säteri utanför Katrineholm i sju år och därefter som arrendator i ytterligare 14 år. Han berättade att det var stor skillnad när han fick rå sig själv. Som anställd var det ständigt krav på att dra in så mycket pengar som möjligt. Med rationaliseringen och den ökande importen förlorade trädgårdsmästaren sin status. Den tidigare så eftertraktade, men kostsamma, odlingen av lena persikor, söta meloner, dignande vindruvsklasar och mjäll sparris försvann då dessa produkter gick att köpa i butik året om.

Många av de trädgårdsmästare som Gartnersällskapet intervjuade berättar om glädjen över sitt yrkesval, även om det varit slitsamt. Folke Pettersson hade provat på flera andra yrken, men återvände alltid till trädgården. Intervjun med honom avslutades med dessa ord: ”De var intressant te å få tala om det här, å säga det här. För jag älskar, om en ska gå till ett så drastiskt ord, mitt yrke. Därför tycker jag att det är värt en hel del…”

Fotografiet kommer ifrån Sörmlands museums bilddatabas och visar bänkgården nedanför orangeriet vid Nynäs slott någon gång 1920-30. Trädgårdsmästare Robert Lexell står till höger och övriga är trädgårdsdrängar. En längre version av texten finns i Sörmlandsbygden 2016, där mitt bidrag heter ”Handelsträdgårdar och deras mästare”. Södermanlands hembygdsförbund gav ut boken 2015 och redaktör var Linda Eklund.

Hedrande hedersomnämnande!

Stockholms gartnersällskap utser varje år ”Årets trädgårdsbok” och i samband med detta tillkännages ett eller flera hedersomnämnande. I år hade jag den äran att få detta hedersomnämnande för min avhandling, ”En blomstrande marknad”, vilket naturligtvis är fantastiskt roligt och hedrande! Läs mer på Stockholms gartnersällskaps webbsida.

Gartnersällskapets motivering:
Som hortonom och dotter till en trädgårdsmästare har Inger Olausson ”grävt där hon står”. Hon har utgått från fallstudier; fyra handelsträdgårdar i Stockholms närhet, både familjeföretag och herrgårdsträdgårdar. Boken ger fördjupad kunskap om den kommersiella yrkesodlingen och handelsträdgårdarnas utveckling under åren 1900-1950: Vad som odlades, vilka produktionssätt som användes, kostnader, försäljning mm. Vi får följa hur handelsträdgårdarnas utveckling går parallellt med svenskarnas ökade levnadsstandard och därmed ökade efterfrågan på grönsaker, frukt, bär och blommor. Lika aktuella nu som då är frågeställningar kring t.ex. utvecklingen mot mer import istället för lokal odling, transportsätt, pris och kvalitet. Inte enbart en kunskapsrik bok för professionella inom trädgårdsyrket utan även intressant och trevlig läsning för en bredare läsekrets.

Annelie Johansson fick välförtjänt utmärkelsen Årets trädgårdsbok för sin bok ”Så ett frö”, med barn som målgrupp.

Foto: Stockholms gartnersällskap.

 

Nytt forskningsprojekt!

Sedan den 1 mars 2015 är jag akademiforskare vid Kungliga Vitterhetsakademien, med placering vid Linköpings universitet. Jag tillhör Tema Q (Tema kultur och samhälle) med kontor i Norrköping – en av landets vackrare städer. Mitt forskningsprojekt rör trädgårdsodlingens växtskydd i ett historiskt perspektiv. Hur hanterades och förebyggdes angrepp av skadegörare och sjukdomar inom trädgårdsodlingen i Sverige innan användningen av kemiska växtskyddsmedel slog igenom på allvar under 1930- och 1940-talen?

Idag ökar intresset för odling av trädgårdsväxter utan användning av kemiska bekämpningsmedel, både inom den yrkesmässiga trädgårdsodlingen och inom fritidsodlingen. Intresset ökar även för nya odlingsformer, både nationellt och internationellt. Många arbetar för att intensiv odling av grönsaker ska koncentreras på små markarealer i eller i närheten av städer och tätorter, på samma sätt som i äldre tiders handelsträdgårdar.

Det jag finner i äldre källmaterial kan behöva kopplas till dagsaktuell forskning om metoder för ekologisk odling och odling med mindre användning av kemikalier. Sett ur ett längre tidsperspektiv är det endast en mycket kort tid som odlare har använt kemiska växtskyddsmedel i en större omfattning. Jag misstänker att mycken odlingskunskap föll i glömska då de kemiska växtskyddsmedlen slog igenom under 1930- och 1940-talen. Är det möjligt att ur äldre källmaterial få fram bortglömd kunskap?

Det är inte enbart de medvetna strategierna som är intressanta ur ett växtskyddsperspektiv. Många av de odlingsmetoder som tidigare tillämpades kan, sett utifrån dagens kunskap om växtskydd, ha missgynnat sjukdomar och skadegörare. Idag vet vi exempelvis att samodling av olika växtslag kan gynna naturliga fiender till skadliga organismer. Blommande växter ökar förekomsten av blomflugor, som är en naturlig fiende till bladlöss. Läs mer om det här! Ett annat exempel är att ett högt innehåll av organiskt material och en hög mikrobiell aktivitet i jorden kan dämpa angrepp av vissa sjukdomar. Då handelsgödselmedlen slog igenom minskade behovet av att tillföra organiska gödselmedel och därmed ökade även behovet av kemiska bekämpningsmedel. De kemiska bekämpningsmedlen möjliggjorde monokultur samtidigt som de slog ut skadegörarnas naturliga fiender.

Detta ska jag ägna mig åt under de kommande fem åren!

Tipsa om källmaterial!

Tipsa om material från handelsträdgårdar!

Har du material från handelsträdgårdar – kassaböcker, verifikationer, brev, dagböcker eller andra personliga anteckningar, fotografier eller annat – hör gärna av dig! Jag är även intresserad av äldre tidningar som var riktade till yrkesodlare, litteratur och liknande. Från och med våren 2015 arbetar jag med mitt nya forskningsprojekt som är inriktat på trädgårdsodlingens växtskydd före ”kemikalieboomen” på 1930-40-talen och framåt och är särskilt intresserad av källmaterial som berör detta på olika sätt.

Välkommen!

Välkommen! Jag är trädgårdshistoriker och hortonom och disputerade i maj 2014 vid SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) i Uppsala. Från våren 2015 arbetar jag med ett nytt forskningsprojekt vid Tema Q i Norrköping, Linköpings universitet, inriktat på trädgårdsodlingens växtskydd i ett historiskt perspektiv. Jag har eget företag och föreläser och skriver om trädgårdshistoria, framför allt om perioden 1850 och framåt. Under länken ”om mig” kan ni läsa mer!