Kålroten – en betydelsefull gröda i äldre tid – och i framtiden!

Köksväxtodlingen i 1700-talets jordbruk är ett ämne som behandlas på djupet i en helt färsk avhandling ”En kåhltäppa eij at räkna: Köksväxtodlingen i 1700-talets jordbrukssystem” av hortonomen och agrarhistorikern Karin Hallgren vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hon visar att odlingen av kål och andra köksväxter hade större betydelse än vi tidigare trott och en av de grödor som odlades allra mest var kålroten. Den nämns i genomsnitt på varannan sida i avhandlingen!

Det finns knappt någon forskning som tidigare berört odlingen av köksväxter, så avhandlingen bidrar med mycken ny kunskap. En svårighet är att källmaterialen är få. Ett mycket omfattande material som Hallgren bearbetat är lantmäterikartor från 1700-talet, vilka på senare tid skannats av och digitaliserats, samt lantbruks- och trädgårdslitteratur. Genom köksväxtodlingen blev produktionen mer diversifierad och den ökade riskspridningen i jordbruket, bland annat för att arbetsmomenten till största delen låg utanför arbetstopparna inom åker- och ängsbruket. Köksväxter kan dessutom ätas direkt eller med en enkel tillagning, till skillnad från exempelvis spannmål som behöver processas innan den kan bakas till bröd eller kokas till gröt.

– Köksväxtodlingen hade sammantaget en betydelsefull roll i 1700-talets jordbrukssystem, konstaterar Karin Hallgren.

Under 1700-talet var det stor brist på gödsel, men köksväxtlanden ser trots det ut att ha prioriterats när det gällde hur gödseln skulle fördelas mellan gårdens odlingar. Exempel visar att en tiondel av gödseln, eller i extrema fall all gårdens gödsel, användes till köksväxtlanden, vilket antyder vilken stor betydelse dessa växter hade.

– Det fanns också flera sätt att dryga ut gödseln från kreaturen genom att gödsla köksväxtlanden med bland annat latrin, förmultnat trä och gamla myrstackar, säger Karin Hallgren.

Köksväxtlanden var i genomsnitt 500 kvadratmeter, och låg vanligtvis i närheten av bebyggelsen, men i vissa fall flera hundra meter från tomten. Troligtvis för att odlingsförutsättningarna var bättre och skadedjurstrycket minskade. ”År 1797 argumenterar livdrabanten Carl Bleckert Lybecker för att kålrötter skulle odlas på en plats nära intill en brunn, källa eller annat öppet vatten, för att inte “då de skola wattnas, tiden må förspillas med wattnets hämtande från aflägsne ställen”.” (s 131)

Trots att Hallgren kommer fram till att det var mycket vanligt att bönderna odlade köksväxter, så beklagade sig ofta 1700-talets författare av lantbrukslitteratur över att odlingarna inte var mer omfattande. De menade att en utökad köksväxtodling hade kunnat minska problemen med svält. ”Kålroten framställdes som särskilt dryg och mättande, den ansågs kunna förhindra svält och sågs därför som en lämplig föda för fattigt folk.” (s 254)

Idag är kålroten på väg att ta en välförtjänt plats i landets finaste restauranger, där unika egenskaper hos enskilda sorter lyfts fram. Det spirande intresset för mångfalden av kålrötter och den ökande kunskapen om hur kålroten bäst tillagas för att komma till sin rätt (vilket inte är i kokt form eller som mos) må spridas!

År 1692 hade gården Labbarn i Ängsö socken i Västmanland en humlegård (D), en trädgård (E), en kåltäppa (F) och en hamptäppa (G). LSA T10:8. Källa: Lantmäteriet.

År 1692 hade gården Labbarn i Ängsö socken i Västmanland en humlegård (D), en trädgård (E), en kåltäppa (F) och en hamptäppa (G). LSA T10:8. Källa: Lantmäteriet

Intresset för hortikulturhistorisk forskning ökar, liksom intresset för de växtslag och sorter som tidigare odlats i stor mängd och i en mångfald av sorter, där humle, gråärtor och kålrot är några exempel. Hallgrens avhandling är den tredje i Sverige som i någon större omfattning behandlar trädgårdsodlingens (hortikulturens) historia. De tidigare är Åsa Ahrlands avhandling ”Den osynliga handen: trädgårdsmästaren i 1700-talets Sverige” (2005) och min egen, ”En blomstrande marknad: handelsträdgårdar i Sverige 1900–1950 med fyra fallstudier i Stockholms län” (2014). Agrarhistorisk forskning har främst berört produktionen av spannmål, kött och mjölk, och trädgårdshistorisk forskningen har främst haft annat fokus än odling.

Västra Södermanlands Gartnersällskap 1876-2016

Det var vanligt att trädgårdsmästare gick samman och bildade trädgårdssällskap under 1800-talet. Ett av dem var Västra Södermanlands Gartnersällskap, som bildades 1876 och finns kvar än idag och är därmed ett av de äldsta i landet. På slutet av 1980-talet beslutades att de äldsta trädgårdsmästarna i sällskapet skulle intervjuas om hur arbetsförhållanden varit förr, vad som odlats och hur. I sällskapets arkiv finns därför tio intervjuer av trädgårdsmästare födda under perioden 1901 till 1923. Det är ett unikt material som ger värdefull kunskap om denna yrkesgrupp och om det många gånger hårda och slitsamma arbetet. Jag använder det bland annat för att se hur trädgårdsmästarna resonerar kring växtskyddsrelaterade frågor.

En av dem som intervjuats är David Andersson, född 1918. Han hade börjat arbeta med gallring och rensning redan som barn. Som 15-åring, i början av 1930-talet, började han arbeta som trädgårdselev vid Ökna säteri utanför Katrineholm. Där fanns då omkring tio växthus med bland annat tomater, gurka och andra grönsaker, vindruvor, persikor och meloner. I de smalaste husen gick det inte att komma fram med skottkärra och all jord fick därför bäras på bårar. Det var ett tungt arbete för en så ung man.

Ofta fanns det stora bänkgårdar vid trädgårdarna. 2-300 fönster var inte ovanligt. David berättade om hur besvärligt det var att plantera i bänkarna, eftersom man då måste stå på knä på de vassa bänkkanterna. Många trädgårdsmästare fick problem med knäna efter många års slitsamt arbete. På Ökna började arbetet i bänkarna redan kring årsskiftet för att få så tidig skörd som möjligt av de eftertraktade primörerna. Bänkodlingen krävde ständig passning. De behövde skottas efter snöfall, täckas vid kyla och luftas om luftfuktighet och temperatur riskerade bli för hög. På Ökna vattnades allt med kanna. Fönstren ovanpå bänkarna var tunga att lyfta och de lyftes med en hand – i den andra höll man vattenkannan.

Folke Pettersson, född 1908, hade varit anställd vid Malstanäs trädgård på 1920-talet, där det då fanns två bänkgårdar. Han berättade om hur tungt det var att vattna allt med tolvliterskannor: ”…då var de så en darre på handen när en lyfte opp bänkfönstren och sen hade den där tonga kanna. Det var inte så vigt precis.” I bänkarna på Malstanäs odlades meloner. Massor av meloner. Då krävdes dessutom precision vid vattningen eftersom det inte fick komma något precis vid stammen där det lätt blev röta. Skärvor av tegelpannor lades vid stammen som ett extra skydd, berättade Fredrik.

Det fanns mycket att göra också på vintern. På sjöarna skördades vass som vävdes till mattor i stora träramar. När det var kallt ute eller risk för frost på nätterna rullades vassmattor ut över bänkfönstren. Om det kom regn eller snö på mattorna blev de både tunga och sköra och knäcktes lätt. De rullades ihop och togs in på tork. Bänkarna värmdes av ett en halv till en meter djupt lager av gödsel blandat med strö. Runt omkring varmbänkarna lades tjocka lager av halm som isolering, så kallade ströpallar. Ovanpå halmen låg brädor, ströpallsbrädor, som arbetarna gick på. På fotot syns bänkgården vid Nynäs slott med både vassmattor, ströpallar och ströpallsbrädor. ”Att gå på de smala bräderna, som låg mellan bänkraderna, var heller inte så lätt när de var hala och lätt vippade, med drivbänksfönstren alldeles intill.” berättade David Andersson. Jorden till bänkarna bars på jordbårar.

Bekämpningsmedel blev vanligare under 1900-talets första hälft. De första decennierna var nikotin ett vanligt medel för att bekämpa skadeinsekter. Folke Pettersson berättar hur det användes: ”Man hade små dosor man stjälpte upp och ner vet du, så vart det som en sockertopp. Så tände man eld i det där.” Den giftiga röken tog kål på insekterna i växthuset. Andra medel kunde innehålla kvicksilver och arsenik. Antalet växtskyddsmedel i handeln ökade snabbt i antal från 1940-talet. DDT var ett effektivt medel för att bekämpa insekter. Det såldes i olika blandningar till trädgårdsodlare. ”När DDT kom så vräkte man ju ut det… Det var ju bara att blåsa ut, och man drog ju in sådant.” berättar en trädgårdsmästare. Det pudrades på ända fram tills det var dags för skörd och var inte tal om någon karenstid. Sigurd Ahlvin, född 1909, berättar: ”Man fick gå med en silkesstrumpa å rysta DDT över grönsaker, växter. Jag kommer särskilt ihåg sockerärtorna, hur man fick gå och rysta över dom. Det var hälsosamt och bra…” Skyddsutrustning var inte så vanligt och möjligheten att tvätta av sig efteråt var begränsad.

När konkurrensen ökade och lönsamheten försämrades så rationaliserades många herrgårdsträdgårdar. Många trädgårdar arrenderades då ut. Sigurd Ahlvin var trädgårdsmästare vid Ökna säteri utanför Katrineholm i sju år och därefter som arrendator i ytterligare 14 år. Han berättade att det var stor skillnad när han fick rå sig själv. Som anställd var det ständigt krav på att dra in så mycket pengar som möjligt. Med rationaliseringen och den ökande importen förlorade trädgårdsmästaren sin status. Den tidigare så eftertraktade, men kostsamma, odlingen av lena persikor, söta meloner, dignande vindruvsklasar och mjäll sparris försvann då dessa produkter gick att köpa i butik året om.

Många av de trädgårdsmästare som Gartnersällskapet intervjuade berättar om glädjen över sitt yrkesval, även om det varit slitsamt. Folke Pettersson hade provat på flera andra yrken, men återvände alltid till trädgården. Intervjun med honom avslutades med dessa ord: ”De var intressant te å få tala om det här, å säga det här. För jag älskar, om en ska gå till ett så drastiskt ord, mitt yrke. Därför tycker jag att det är värt en hel del…”

Fotografiet kommer ifrån Sörmlands museums bilddatabas och visar bänkgården nedanför orangeriet vid Nynäs slott någon gång 1920-30. Trädgårdsmästare Robert Lexell står till höger och övriga är trädgårdsdrängar. En längre version av texten finns i Sörmlandsbygden 2016, där mitt bidrag heter ”Handelsträdgårdar och deras mästare”. Södermanlands hembygdsförbund gav ut boken 2015 och redaktör var Linda Eklund.

Gravsmyckningsdagen i allahelgonatid

Gravsmyckningsdagen i samband med allahelgona är resultatet av en av de mest lyckade kampanjer som trädgårdsnäringen drivit. Men trots att den fick ett så stort genomslag så är det inte så många som känner till att det var en grupp organiserade trädgårdsmästare som låg bakom. Syftet var att öka intresset för blommor under en årstid då efterfrågan annars var mindre. Sommarhalvårets odlingssäsong var över och ännu hade inte julens blommor börjat drivas fram i växthusen. Hur skulle man kunna öka försäljningen av blommor under hösten?

Den ursprungliga idén kom från Amerika. I ett tal som ordföranden för Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund höll 1914, lyftes frågan om att instifta de dödas minnesdag på hösten och att gravarna då skulle smyckas med blommor. Förbundet lobbade gentemot svenska kyrkan och fick stöd därifrån. Ursprungligen inföll gravsmyckningsdagen i samband med Mikaelisöndagen i oktober, men flyttades till allhelgonadagen i början av 1950-talet.

Källor:  SHTF (Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund) 1943. 40 år för svensk trädgårdsodling. SHTF 1903–1943. Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbunds jubileumsskrift jämte årsbok 1942. Motala: Bröderna Borgströms AB. S 38; SHTF. 1973. Jubileumsskrift 1973. Årsbok 1972. Örebro. S 8.; Viola. Tidning för trädgårdsodlingen i Sverige. 1953. Nr 42 Stockholm. S. 1.


Uppdatering med anledning av att jag fått frågor om traditionen att sätta ljus på gravarna samt att Facebooksidan ”Folkminnen”, som drivs av Institutet för språk och folkminnen, lagt upp följande:

”1965 kom en avhandling i etnologi som blir aktuell varje år vid den här tiden. Det var Mats Rehnberg, som disputerade på avhandlingen ”Ljusen på gravarna” Det var då fortfarande ganska ovanligt att etnologer intresserade sig för nya seder, som seden att sätta ljus på gravar. Avhandlingen utgör en innovationsstudie. Rehnberg följer hur gravljusseden sprids i Sverige. Det allra äldsta belägget vi har om att sätta ljus på anhörigas gravar är från Värmdö. Det berättas att det var en familjetradition redan på 1800-talet att ättlingar till prosten Blomberg i Värmdö satte ett ljus på hans grav i samband med julottan. Genombrottet för seden ägde rum, under påverkan från kontinenten, under 1940-talet, men fortfarande 1954, då Rehnberg gjorde en undersökning i landets samtliga församlingar, var seden okänd i väldigt många församlingar.” (https://www.facebook.com/folkminnen/posts/1023009594426685?fref=nf 2015-10-31)

Dagsfärska, närodlade grönsaker…

Under hösten 2015 arbetade jag med äldre tidningar och tidskrifter för att ta reda på vad man skrev om skadegörare och sjukdomar inom trädgårdsodlingen och hur man förebyggde, hanterade och bekämpade dessa. Det finns mycket som är intressant i äldre tidningar och man slås ofta av hur mycket det är som inte är nytt under solen… Många av de diskussioner som förs om hur hårda villkoren är på marknaden för trädgårdsprodukter, bland annat på grund av den omfattande importen, går att finna även i dagens tidningar för yrkesverksamma trädgårdsodlare.

I Viola. Tidning för trädgårdsodlare från 1940 går det att läsa om den hårda konkurrensen av importerad frukt:

”…år 1938 importerades apelsiner för 15 816 732 kr, bananer för 6 592 348 kr och att enbart importen av apelsiner år 1939 uppgick till ej mindre än 44 121 000 kg till ett värde på över 16 mill kr, så begriper man att försäljningen av svensk frukt försvåras i allra högsta grad.”

För att omvandla angivna värden i kronor till dagens penningvärde används prisomvandlaren på historia.se.

Jag kommer att återkomma med fler citat ur äldre tidskrifter och kan varmt rekommendera andra att någon gång besöka ett av de större biblioteken i landet och låna fram några nummer av någon äldre tidskrift inom det egna intresseområdet…

En trädgårdsmästare i Stockholms skärgård

Trädgårdsmästare Erik Nilsson föddes på Runmarö i Stockholms skärgård 1915. Hans intresse för trädgårdsodling väcktes redan i unga år efter en säsong i trädgårdsmästare Lundqvists handelsträdgård på Runmarö. Han trivdes med arbetet och hans far sa då att ”ska du jobba med sånt så kan du väl odla här hemma”. Så redan som 14-åring, 1929, planterade Erik 200 jordgubbsplantor i föräldrarnas trädgård, följt av ytterligare 1 000 våren därefter! Det finns anteckningsböcker bevarade från de första åren och där skriver han bland annat att jordgubbsodling skulle bli hans specialitet. Jordgubbsodlingen i Stockholms skärgård var omfattande från slutet av 1800-talet, till exempel på Möja och Harö. Bären fraktades in till Stockholm med båt och såldes där på torgen. Erik skriver:

Jordgubbsodling är utan tvivel den mest lönande av all trädgårdsodling. Inga andra odlingar kunna uppvisa liknande vinster. Skall därför plantera så mycket jordgubbar som någonsin är möjligt.”7.3 Nilssons anteckningar

Men de kunder Erik skaffade sig på grannön Sandhamn ville ha mer än bara jordgubbar. Under sommarmånaderna flyttade många rika stockholmare ut till sina sommarnöjen på ön och det var dem Erik sålde sina alster till. Blommor i buketter, krukväxter, grönsaker, rotfrukter och bär fraktades med båt till torget i Sandhamn. Vattenvägen från Runmarö går över Gråskärsfjärden och är ca 4,5 sjömil. Erik var inte ensam om att sälja grönsaker och bär i Sandhamn, men anteckningarna från 1932 tyder på att han var framgångsrik:

Grönsakerna gingo även utmärkt trots hård konkurrens, särskilt ärter och blomkål rönte strykande åtgång.”

erik i båt

Produkterna såldes ur torglådor som Erik själv hade snickrat ihop. De fylldes hemma i trädgården och drogs ner till båten på en pirra. Lådorna var tunga även innan de fyllts, så det var säkert slitsamt att få dem i och ur båten, fullastade med trädgårdsalster. I Sandhamn ställdes de upp på bockar och produkterna behövde därför inte packas om. Grönsaker och rotfrukter såldes i papperspåsar, blommorna bands med bast till buketter och slogs in i silkespapper.

sandhamnskommers ny

Försäljningen pågick under fyra sommarmånader, juni-september. För att kunna ha salufärdiga produkter klara i juni behövde odlingarna komma igång tidigt på våren, i drivbänkar och växthus. Odlingsarealen omfattade som mest knappt ett halvt hektar. Erik hade omkring hundra drivbänkar och tre växthus, varav det sista stod klart 1950.trädgård

Torkan var ett återkommande problem i skärgården. Det återkommer uppgifter som illustrerar hur svåra odlingsförhållandena kunde vara. 1932 skrev Erik att det inte kommit en droppe regn under perioden 25 juni – 17 juli och mycket arbete lades ner på att vattna odlingarna. 4 800 liter gick åt i jordgubbslandet under denna torkperiod. Det finns även anteckningar om torkan i en almanacka från 1943. Den 6 juni 1943: ”Vid denna tid var torkan mycket besvärlig och vattning med sjövatten i stor skala begynte denna dag”. Den 8 juli samma år: ”På kvällen denna dag kom äntligen ett litet regn, det första sedan snösmältningen i januari.” Den 10 augusti: ”Vid denna tid var torkan definitivt slut. Härefter föll ofta regn i ganska stora mängder.”

F4 Blomsterhavet Nilssons

Avståndet till Nore träsk, den insjö som ligger närmast Eriks trädgård, är ca 600 meter. 1950 investerades i 625 meter vattenledningsrör. Erik gjorde en egen konstruktion vid sjön för att kunna pumpa och leda vatten ned till sina odlingar och därmed säkra behovet av bevattningsvatten under kommande torrsomrar.

Användningen av kemiska växtskyddsmedel var en självklarhet för de flesta trädgårdsmästare vid denna tid. Debatten att kemiska växtskyddsmedel skulle vara något negativt hade inte kommit igång, utan det sågs som en revolutionerande hjälp i arbetet att få fram produkter av hög kvalitet. Från mitten av 1940-talet ökade Eriks inköp av växtskyddsmedel. Växthusen medförde att insekter och sjukdomar frodades i den varma, fuktiga miljön och beroendet av kemikalier ökade. 1950 köptes flera olika medel mot insekter, till exempel tjäremulsion för besprutning av fruktträd och Toxidol–emulsion, ett koncentrat av insektsdödare som bland annat innehöll DDT.

Erik arbetade som trädgårdsmästare i nära 70 år. Han gick bort våren 2008, nära 93 år gammal, och lär ha sagt att om han fick börja om sitt liv skulle han återigen valt trädgårdsmästaryrket.

Trädgårdshistorisk föreläsning?

Boka en föreläsning genom mitt företag, Hortikultura, om handelsträdgårdar, trädgårdshistoria, odling i växthus och drivbänkar under 1900-talets första decennier, trädgårdsmästarens odlingsknep etc… Kontakta mig för uppslag och inriktning!