Västra Södermanlands Gartnersällskap 1876-2016

Det var vanligt att trädgårdsmästare gick samman och bildade trädgårdssällskap under 1800-talet. Ett av dem var Västra Södermanlands Gartnersällskap, som bildades 1876 och finns kvar än idag och är därmed ett av de äldsta i landet. På slutet av 1980-talet beslutades att de äldsta trädgårdsmästarna i sällskapet skulle intervjuas om hur arbetsförhållanden varit förr, vad som odlats och hur. I sällskapets arkiv finns därför tio intervjuer av trädgårdsmästare födda under perioden 1901 till 1923. Det är ett unikt material som ger värdefull kunskap om denna yrkesgrupp och om det många gånger hårda och slitsamma arbetet. Jag använder det bland annat för att se hur trädgårdsmästarna resonerar kring växtskyddsrelaterade frågor.

En av dem som intervjuats är David Andersson, född 1918. Han hade börjat arbeta med gallring och rensning redan som barn. Som 15-åring, i början av 1930-talet, började han arbeta som trädgårdselev vid Ökna säteri utanför Katrineholm. Där fanns då omkring tio växthus med bland annat tomater, gurka och andra grönsaker, vindruvor, persikor och meloner. I de smalaste husen gick det inte att komma fram med skottkärra och all jord fick därför bäras på bårar. Det var ett tungt arbete för en så ung man.

Ofta fanns det stora bänkgårdar vid trädgårdarna. 2-300 fönster var inte ovanligt. David berättade om hur besvärligt det var att plantera i bänkarna, eftersom man då måste stå på knä på de vassa bänkkanterna. Många trädgårdsmästare fick problem med knäna efter många års slitsamt arbete. På Ökna började arbetet i bänkarna redan kring årsskiftet för att få så tidig skörd som möjligt av de eftertraktade primörerna. Bänkodlingen krävde ständig passning. De behövde skottas efter snöfall, täckas vid kyla och luftas om luftfuktighet och temperatur riskerade bli för hög. På Ökna vattnades allt med kanna. Fönstren ovanpå bänkarna var tunga att lyfta och de lyftes med en hand – i den andra höll man vattenkannan.

Folke Pettersson, född 1908, hade varit anställd vid Malstanäs trädgård på 1920-talet, där det då fanns två bänkgårdar. Han berättade om hur tungt det var att vattna allt med tolvliterskannor: ”…då var de så en darre på handen när en lyfte opp bänkfönstren och sen hade den där tonga kanna. Det var inte så vigt precis.” I bänkarna på Malstanäs odlades meloner. Massor av meloner. Då krävdes dessutom precision vid vattningen eftersom det inte fick komma något precis vid stammen där det lätt blev röta. Skärvor av tegelpannor lades vid stammen som ett extra skydd, berättade Fredrik.

Det fanns mycket att göra också på vintern. På sjöarna skördades vass som vävdes till mattor i stora träramar. När det var kallt ute eller risk för frost på nätterna rullades vassmattor ut över bänkfönstren. Om det kom regn eller snö på mattorna blev de både tunga och sköra och knäcktes lätt. De rullades ihop och togs in på tork. Bänkarna värmdes av ett en halv till en meter djupt lager av gödsel blandat med strö. Runt omkring varmbänkarna lades tjocka lager av halm som isolering, så kallade ströpallar. Ovanpå halmen låg brädor, ströpallsbrädor, som arbetarna gick på. På fotot syns bänkgården vid Nynäs slott med både vassmattor, ströpallar och ströpallsbrädor. ”Att gå på de smala bräderna, som låg mellan bänkraderna, var heller inte så lätt när de var hala och lätt vippade, med drivbänksfönstren alldeles intill.” berättade David Andersson. Jorden till bänkarna bars på jordbårar.

Bekämpningsmedel blev vanligare under 1900-talets första hälft. De första decennierna var nikotin ett vanligt medel för att bekämpa skadeinsekter. Folke Pettersson berättar hur det användes: ”Man hade små dosor man stjälpte upp och ner vet du, så vart det som en sockertopp. Så tände man eld i det där.” Den giftiga röken tog kål på insekterna i växthuset. Andra medel kunde innehålla kvicksilver och arsenik. Antalet växtskyddsmedel i handeln ökade snabbt i antal från 1940-talet. DDT var ett effektivt medel för att bekämpa insekter. Det såldes i olika blandningar till trädgårdsodlare. ”När DDT kom så vräkte man ju ut det… Det var ju bara att blåsa ut, och man drog ju in sådant.” berättar en trädgårdsmästare. Det pudrades på ända fram tills det var dags för skörd och var inte tal om någon karenstid. Sigurd Ahlvin, född 1909, berättar: ”Man fick gå med en silkesstrumpa å rysta DDT över grönsaker, växter. Jag kommer särskilt ihåg sockerärtorna, hur man fick gå och rysta över dom. Det var hälsosamt och bra…” Skyddsutrustning var inte så vanligt och möjligheten att tvätta av sig efteråt var begränsad.

När konkurrensen ökade och lönsamheten försämrades så rationaliserades många herrgårdsträdgårdar. Många trädgårdar arrenderades då ut. Sigurd Ahlvin var trädgårdsmästare vid Ökna säteri utanför Katrineholm i sju år och därefter som arrendator i ytterligare 14 år. Han berättade att det var stor skillnad när han fick rå sig själv. Som anställd var det ständigt krav på att dra in så mycket pengar som möjligt. Med rationaliseringen och den ökande importen förlorade trädgårdsmästaren sin status. Den tidigare så eftertraktade, men kostsamma, odlingen av lena persikor, söta meloner, dignande vindruvsklasar och mjäll sparris försvann då dessa produkter gick att köpa i butik året om.

Många av de trädgårdsmästare som Gartnersällskapet intervjuade berättar om glädjen över sitt yrkesval, även om det varit slitsamt. Folke Pettersson hade provat på flera andra yrken, men återvände alltid till trädgården. Intervjun med honom avslutades med dessa ord: ”De var intressant te å få tala om det här, å säga det här. För jag älskar, om en ska gå till ett så drastiskt ord, mitt yrke. Därför tycker jag att det är värt en hel del…”

Fotografiet kommer ifrån Sörmlands museums bilddatabas och visar bänkgården nedanför orangeriet vid Nynäs slott någon gång 1920-30. Trädgårdsmästare Robert Lexell står till höger och övriga är trädgårdsdrängar. En längre version av texten finns i Sörmlandsbygden 2016, där mitt bidrag heter ”Handelsträdgårdar och deras mästare”. Södermanlands hembygdsförbund gav ut boken 2015 och redaktör var Linda Eklund.