Detta foto fick mig att reflektera över en av många förändringar inom trädgårdsodlingens område sedan 1900-talets mitt. Fotot från 1962, Nils Sonessons bok “Praktisk trädgårdsskötsel”. Det visar en stor och yvig bladbegonia – en av favoriterna bland pappas krukväxter i mitt barndomshem – i liten kruka. Hur hade detta sett ut idag? Växten hade sannolikt vält – de flesta krukväxter står ju i lätta plastkrukor och i luftig och lätt torvmull! Plastkrukan var introducerad vid denna tid, men det skulle dröja innan den kom att dominera inom blomsterodlingen. Jorden i lerkrukorna var ofta en blandning av jord som trädgårdsmästaren ordnat själv, till exempel bestående av trädgårdsjord, lövjord, kompostjord, sand och brunnen stallgödsel. Tyngden i lerkrukan och denna hemmablandade jorden gjorde det möjligt för en yvig planta som den på bilden att stå stadigt. I handeln salufördes dock så kallad enhetsjord eller standardjord som kunde bestå av sandig lera, torvmull och handelsgödsel. Nils Sonesson skriver “Denna patenterade jord kan knappast användas annat än för “korta” kulturer…”, den var porös och krävde vatten oftare.

Gravsmyckningsdagen i samband med allahelgona är resultatet av en av de mest lyckade kampanjer som trädgårdsnäringen drivit. Men trots att den fick ett så stort genomslag så är det inte så många som känner till att det var en grupp organiserade trädgårdsmästare som låg bakom. Syftet var att öka intresset för blommor under en årstid då efterfrågan annars var mindre. Sommarhalvårets odlingssäsong var över och ännu hade inte julens blommor börjat drivas fram i växthusen. Hur skulle man kunna öka försäljningen av blommor under hösten?

Den ursprungliga idén kom från Amerika. I ett tal som ordföranden för Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund höll 1914, lyftes frågan om att instifta de dödas minnesdag på hösten och att gravarna då skulle smyckas med blommor. Förbundet lobbade gentemot svenska kyrkan och fick stöd därifrån. Ursprungligen inföll gravsmyckningsdagen i samband med Mikaelisöndagen i oktober, men flyttades till allhelgonadagen i början av 1950-talet.

Källor:  SHTF (Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund) 1943. 40 år för svensk trädgårdsodling. SHTF 1903–1943. Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbunds jubileumsskrift jämte årsbok 1942. Motala: Bröderna Borgströms AB. S 38; SHTF. 1973. Jubileumsskrift 1973. Årsbok 1972. Örebro. S 8.; Viola. Tidning för trädgårdsodlingen i Sverige. 1953. Nr 42 Stockholm. S. 1.

Uppdatering med anledning av att jag fått frågor om traditionen att sätta ljus på gravarna samt att Facebooksidan “Folkminnen”, som drivs av Institutet för språk och folkminnen, lagt upp följande:

“1965 kom en avhandling i etnologi som blir aktuell varje år vid den här tiden. Det var Mats Rehnberg, som disputerade på avhandlingen “Ljusen på gravarna” Det var då fortfarande ganska ovanligt att etnologer intresserade sig för nya seder, som seden att sätta ljus på gravar. Avhandlingen utgör en innovationsstudie. Rehnberg följer hur gravljusseden sprids i Sverige. Det allra äldsta belägget vi har om att sätta ljus på anhörigas gravar är från Värmdö. Det berättas att det var en familjetradition redan på 1800-talet att ättlingar till prosten Blomberg i Värmdö satte ett ljus på hans grav i samband med julottan. Genombrottet för seden ägde rum, under påverkan från kontinenten, under 1940-talet, men fortfarande 1954, då Rehnberg gjorde en undersökning i landets samtliga församlingar, var seden okänd i väldigt många församlingar.” (https://www.facebook.com/folkminnen/posts/1023009594426685?fref=nf 2015-10-31)

Under hösten 2015 arbetade jag med äldre tidningar och tidskrifter för att ta reda på vad man skrev om skadegörare och sjukdomar inom trädgårdsodlingen och hur man förebyggde, hanterade och bekämpade dessa. Det finns mycket som är intressant i äldre tidningar och man slås ofta av hur mycket det är som inte är nytt under solen… Många av de diskussioner som förs om hur hårda villkoren är på marknaden för trädgårdsprodukter, bland annat på grund av den omfattande importen, går att finna även i dagens tidningar för yrkesverksamma trädgårdsodlare.

I Viola. Tidning för trädgårdsodlare från 1940 går det att läsa om den hårda konkurrensen av importerad frukt:

”…år 1938 importerades apelsiner för 15 816 732 kr, bananer för 6 592 348 kr och att enbart importen av apelsiner år 1939 uppgick till ej mindre än 44 121 000 kg till ett värde på över 16 mill kr, så begriper man att försäljningen av svensk frukt försvåras i allra högsta grad.”

För att omvandla angivna värden i kronor till dagens penningvärde används prisomvandlaren på historia.se.

Jag kommer att återkomma med fler citat ur äldre tidskrifter och kan varmt rekommendera andra att någon gång besöka ett av de större biblioteken i landet och låna fram några nummer av någon äldre tidskrift inom det egna intresseområdet…

Trädgårdsmästare Erik Nilsson föddes på Runmarö i Stockholms skärgård 1915. Hans intresse för trädgårdsodling väcktes redan i unga år efter en säsong i trädgårdsmästare Lundqvists handelsträdgård på Runmarö. Han trivdes med arbetet och hans far sa då att ”ska du jobba med sånt så kan du väl odla här hemma”. Så redan som 14-åring, 1929, planterade Erik 200 jordgubbsplantor i föräldrarnas trädgård, följt av ytterligare 1 000 våren därefter! Det finns anteckningsböcker bevarade från de första åren och där skriver han bland annat att jordgubbsodling skulle bli hans specialitet. Jordgubbsodlingen i Stockholms skärgård var omfattande från slutet av 1800-talet, till exempel på Möja och Harö. Bären fraktades in till Stockholm med båt och såldes där på torgen. Erik skriver:

”Jordgubbsodling är utan tvivel den mest lönande av all trädgårdsodling. Inga andra odlingar kunna uppvisa liknande vinster. Skall därför plantera så mycket jordgubbar som någonsin är möjligt.”

Men de kunder Erik skaffade sig på grannön Sandhamn ville ha mer än bara jordgubbar. Under sommarmånaderna flyttade många rika stockholmare ut till sina sommarnöjen på ön och det var dem Erik sålde sina alster till. Blommor i buketter, krukväxter, grönsaker, rotfrukter och bär fraktades med båt till torget i Sandhamn. Vattenvägen från Runmarö går över Gråskärsfjärden och är ca 4,5 sjömil. Erik var inte ensam om att sälja grönsaker och bär i Sandhamn, men anteckningarna från 1932 tyder på att han var framgångsrik:

”Grönsakerna gingo även utmärkt trots hård konkurrens, särskilt ärter och blomkål rönte strykande åtgång.”

Produkterna såldes ur torglådor som Erik själv hade snickrat ihop. De fylldes hemma i trädgården och drogs ner till båten på en pirra. Lådorna var tunga även innan de fyllts, så det var säkert slitsamt att få dem i och ur båten, fullastade med trädgårdsalster. I Sandhamn ställdes de upp på bockar och produkterna behövde därför inte packas om. Grönsaker och rotfrukter såldes i papperspåsar, blommorna bands med bast till buketter och slogs in i silkespapper.

Försäljningen pågick under fyra sommarmånader, juni-september. För att kunna ha salufärdiga produkter klara i juni behövde odlingarna komma igång tidigt på våren, i drivbänkar och växthus. Odlingsarealen omfattade som mest knappt ett halvt hektar. Erik hade omkring hundra drivbänkar och tre växthus, varav det sista stod klart 1950.

Torkan var ett återkommande problem i skärgården. Det återkommer uppgifter som illustrerar hur svåra odlingsförhållandena kunde vara. 1932 skrev Erik att det inte kommit en droppe regn under perioden 25 juni – 17 juli och mycket arbete lades ner på att vattna odlingarna. 4 800 liter gick åt i jordgubbslandet under denna torkperiod. Det finns även anteckningar om torkan i en almanacka från 1943. Den 6 juni 1943: ”Vid denna tid var torkan mycket besvärlig och vattning med sjövatten i stor skala begynte denna dag”. Den 8 juli samma år: ”På kvällen denna dag kom äntligen ett litet regn, det första sedan snösmältningen i januari.” Den 10 augusti: ”Vid denna tid var torkan definitivt slut. Härefter föll ofta regn i ganska stora mängder.”

Avståndet till Nore träsk, den insjö som ligger närmast Eriks trädgård, är ca 600 meter. 1950 investerades i 625 meter vattenledningsrör. Erik gjorde en egen konstruktion vid sjön för att kunna pumpa och leda vatten ned till sina odlingar och därmed säkra behovet av bevattningsvatten under kommande torrsomrar.

Användningen av kemiska växtskyddsmedel var en självklarhet för de flesta trädgårdsmästare vid denna tid. Debatten att kemiska växtskyddsmedel skulle vara något negativt hade inte kommit igång, utan det sågs som en revolutionerande hjälp i arbetet att få fram produkter av hög kvalitet. Från mitten av 1940-talet ökade Eriks inköp av växtskyddsmedel. Växthusen medförde att insekter och sjukdomar frodades i den varma, fuktiga miljön och beroendet av kemikalier ökade. 1950 köptes flera olika medel mot insekter, till exempel tjäremulsion för besprutning av fruktträd och Toxidol–emulsion, ett koncentrat av insektsdödare som bland annat innehöll DDT.

Erik arbetade som trädgårdsmästare i nära 70 år. Han gick bort våren 2008, nära 93 år gammal, och lär ha sagt att om han fick börja om sitt liv skulle han återigen valt trädgårdsmästaryrket.

Boka en föreläsning genom mitt företag, Hortikultura, om handelsträdgårdar, trädgårdshistoria, odling i växthus och drivbänkar under 1900-talets första decennier, trädgårdsmästarens odlingsknep etc… Kontakta mig för uppslag och inriktning!